I lördags besökte vi den svenska och legendariske flygaren von Rosens grav (och påmindes för sjuttioelfte gången att en destination i Addis, denna officiellt 3- men mer realistiskt räknat 9-miljonersstad, aldrig är lika lättorienterad i verkligheten som på kartan) och traskade sedan vidare till Red Terror Museum för att lära oss mer om kejsaren Haile Selassies fall och 80-talets fascistregim. I ett rum var väggarna täckta av fotografier, ett annat hade skallar och skelett uppstaplade från golv till tak. Guiden berättade detaljrikt om olika tortyrmetoder som utövades flitigt på motståndsrörelsens medlemmar (inklusive han själv) samt om mordet på sin egen bror och någonstans där gick det inte längre att hålla tillbaka tårarna. Precis som i Sydafrika kändes det märkligt att en sådan brutalitet ägde rum så pass nyligen, medan Sverige haft fred i över tvåhundra år.

 

Söndagen var inte särskilt livssprudlande den heller, men genomsyrades snarare av besvikelse. Jag blev magsjuk (gissningsvis efter gårdagens finrestaurang där självaste -inte för att man är rojalist, men- kronprinsessan af Sweden har käkat) och vi var tvungna att ställa in adventsifikan hos Christina som jobbar på svenska ambassaden. Pepparkakor och glögg verkar annars vara en bristvara i Etiopien så vi får helt enkelt vänta med julstämningen tills vi kommer hem, det är ju trots allt bara tre dagar kvar...

Med solkyssta kroppar, saltvattenslitna hårtoppar och croissantmätta magar lämnar vi nu Djibouti City för att återvända till Addis Abeba. Vi bokade om flygbiljetterna och åker tidigare än planerat, inte för att vi inte tycker om att ha semester utan för att varenda liten aktivitet här kostar multum -ja i jämförelse med Etiopien alltså. Tiotusenlapparna flyger iväg och jag blev i början av veckan lite yr i huvudet av valutan Djibouti Franc, även om den inte är fullt lika galen som i Somaliland. Jag älskar att ha sand mellan tårna men ser fram emot mitt saknade Etiopien, och Addis som mer än någon annan stad under resans gång känns som hemma. Att känna till gator, mat och priser, att återigen kunna "briljera" med sin amharinja och att inte vara en uppenbar nykomling. Ska också bli skönt att slippa takfläkten här som dånar likt en helikopter och gör att alla mina drömmar handlar om militärer. Det vimlar förresten av dem (även i vaket tillstånd); japanska, tyska och såklart franska, men förstår fortfarande inte vad de har här att göra eftersom läget är lugnt och stabilt. Well well, farewell Djibouti!

Den som inte har studerat kontinenten Afrikas karta med forstorningsglas har forstaeligt nog kanske inte heller nagon aning om vad Djibouti ar for nagot, detta valdigt lilla och djavulskt varma land. Svetten rinner och kroppen klibbar, som tur ar blaser det friska vindar vid havet. Djibouti var forut en fransk koloni och an idag ar det franska som galler, osis for mig som inte kan ett ord men man kommer tydligen ganska langt bara pa att upprepa vad den andra sagt. Har finns bade baguetter och manga gamla, franska byggnader -en europeisk touch som bade Somaliland och Etiopien saknar, eller ar skonade fran beroende pa hur man ser det.

 

Eftersom det ar sa hett att det ofta kanns som att man rakat svetta ut all hjarnkapacitet forsoker vi gora sa lite som mojligt, igar hangde vi vid Sheratons pool men jag foredrar stranden dar man upplever allt det man gar miste om nar man isolerar sig bakom ett lyxhotells murar. Imorgon ska vi simma med valhajar, Rasmus ar taggad men jag ar lite skraj och vill mest ha det overstokat... har jag inte uppdaterat bloggen inom en vecka sa var de dara fiskarna inte lika fredliga som folk lovat.

Ris, ris, ris och ris. Lite pasta och lite ägg. Det är ungefär så pass äventyrliga vi har varit med maten i Somaliland så kan ju inte direkt påstå att jag är någon expert på ämnet. Innan vi blev dåliga åt vi dock en kamelstek som var riktigt smarrig och en kycklingkebab, men den lagade en kille från Yemen så det kanske inte räknas. Läskflaskorna är små och knubbiga, butikerna välsorterade. De har ofta märken man känner igen, vi brukar unna oss både Pringles och Snickers, men såklart också totalt okända och exotiska grejor. För Somalilanderna själva verkar kryddad pasta vara poppis men det mest traditionella är antagligen loxox, en pannkaksliknande historia snarlik Etiopiens älskade injera.

 

Efter åtta nätter i Hargeisa var vi skyldiga hotellet en miljon niohundra nittiofem tusen Somaliland Shilling men för att göra livet lite enklare för oss betalade vi istället summan i amerikanska dollar, som accepteras även hos fruktförsäljaren på gatan. Trots det verkar den egna valutan användas desto mer, folk har fickorna fulla av feta sedelbuntar och på stan ligger pengarna uppstaplade i enorma högar. En tidsfråga, skulle jag gissa. Har som sagt inte kunnat utforska detta land så mycket som jag hade velat men man har ju noterat en hel del ändå, om inte annat så från hotellrummets fönster. Inflationen är givetvis en sak, en annan att man kör på vägens högra sida trots att även bilen är högerstyrd. Detta känns helsjukt, i länder med vänstertrafik kan man åtminstone känna sig lugn med att de då också har ratten på "fel" sida.

 

Vi har sett fram emot det lilla landet Djibouti väldigt, väldigt länge och var imorse så ivriga att komma iväg att vi inte ens dubbelkollade datumet på biljetten. När vi på flygplatsen fick höra att det inte fanns några flights idag var första tanken "yep, this is Africa..." men sedan var det ju bara att erkänna vår stupidity och skratta. Gör ett nytt försök imorgon...

 

Gränsen mellan Etiopien och Somaliland var en extremt lerig plats där både människor, åsnor och bilar slirade omkring i en salig röra. Taxiresan till Somalilands huvudstad Hargeisa var på grund av leran skrattretande långsam, det kändes stundvis som att åka en väldigt, väldigt långsam barnkarusell när man råkat bli lite, lite för gammal. Sträckan tog dubbelt så lång tid som beräknat och under de totalt tolv timmarna hade vi varken mat (så orutinerat!) eller tillgång till toalett. Tjoho!

 

Vi har varken sett eller gjort särskilt mycket under våra fyra dagar i Hargeisa då vi båda varit och fortfarande är sjuka. Även efter sjukhusbesök vet vi inte om det är en ofarlig magsjuka eller något slags virus vi råkat ut för, sjukhuset hade inte resurser nog att ta tester (världens orättvisor gör sig påminda ännu en gång) så vi knaprar antibiotika på vinst eller förlust. Hargeisa är en stad vars vägar består av sand och sopor, men som ur många andra perspektiv känns både rikare och modernare än Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Människorna är trevliga, alla som får höra att vi kommer från Sverige lyser upp med hela ansiktet och korsar fingrarna för att förtydliggöra hur otroligt tight våra länders relation är. Funderar lite på ordet ömsesidighet, undrar hur många svenskar som någon gång sagt "You're from Somaliland? Oooh that's very good, we are like brothers!", men ler tillbaka och hälsar att de är väldigt, väldigt välkomna till Sverige.

Imorgon bussar vi vidare till Harar efter en vecka i Addis Ababa. Vi har hängt lite på Merkato (Afrikas största marknad) men mest irrat omkring likt vesslor för att hinna med alla bank- och ambassadsärenden inför resan till Somaliland, vilket inte har varit det lättaste. Hade man varit den som rättat sig efter tecken från den allsmäktige hade vi ställt in det hela för länge sedan, men vi råkar ju vara sånna som inte tycker om att ge upp så efter många vändor har vi till vår stora glädje faktiskt lyckats skaffa visum till Somaliland!

 

Att Somaliland är ett land som officiellt inte existerar blev tydligt då vi försökte hitta ambassaden och alla vi frågade antingen hänvisade oss till Somalias ambassad eller fick ett ansiktsuttryck som förmedlade: Somaliland, vad fan är det för något? Hamnade rätt till slut tack vare en hjälpsam man och en random skylt med en glasskiosk som riktmärke (Addis är en gigantisk stad utan gatunamn och nummer, riktmärken är ens enda chans) och blev mäkta förvånade över att stället såg ut som en harmonisk villa och inte hade en enda beväpnad vakt, sjukt ovanligt! Att de lät mig fixa visum till Rasmus som låg magsjuk på hotellet är också en sak jag har svårt att tro att något annat lands ambassad hade gått med på. Känns bra detta!

 

 

Vi har nu klarat av sex av våra tio veckor på Afrikas horn utan några större bekymmer, allt har gått förvånansvärt smidigt och jag börjar redan bli ledsen över att vi "snart" ska åka hem -har ju trots allt sett mer av Etiopien än mitt eget hemland. Det är underbart att ha varit här så pass länge att man nästan hade känt sig som en habesha (etiopier) om det inte vore för att folk kallar en faranji (utlänning) dagarna i ända. De röda strecken på kartan har vi flugit och de gula åkt buss, de gröna är vår inplanerade resrutt för de fyra kommande veckorna. I Somaliland (Somalia på kartan för att det ännu inte blivit erkänt som ett självständigt land) blir det poliseskort och äventyr, i Djibouti snorkling och semester. Looking forward!

I Omo Valley besökte vi en liten bergsby där stammen Mursi bor och ärligt talat var det fullständigt fruktansvärt. Att ha hoppats på ett kulturellt möte var naivt, det fanns inget intresse för kommunikation och jag inser nu i efterhand att det verkligen inte kommer något gott alls utav den sortens turism som enbart handlar om pengar. Precis som alla andra stammar i Omo måste man betala för att få fotografera och bilden ovan är faktiskt den enda jag tog, inte av snålhet utan på grund av problematiken kring att värdera människor utifrån deras utseende. Den traditionella utsmyckningen är ofta starkt kopplad till identitet och att inte vilja fota någon är därför en fet förolämpning, att peka ut en person bland trettio som alla bad om att bli fotograferade är nog bland det mest omoraliska jag någonsin gjort. 

 

Var mentalt illamående i tio minuter sedan var vi tvugna att dra igen efter att ha gett dem en etiopisk månadshyra per person för besöket. Fantasisummor med tanke på att de är jägare som lever bland lejon och att det tar fyra dagar att gå till närmsta marknad, men Mursi har dödat turister för mindre så vem är man att käfta emot liksom. Det var visserligen spännande att uppleva vilka extremt olika liv vi lever, men att åka långa sträckor för att besöka byar utan något annat syfte än att titta på människorna som bor där kommer jag aldrig att göra igen. Att kolla in de livliga marknaderna är desto trevligare...