this is it...
Etiopien är unikt på så många sätt och vis, inte minst kulturellt och historiskt. Det är tillsammans med Liberia det enda land i hela Afrika som aldrig kolonialiserats och om jag inte har fel för mig så var det också här en afrikansk armé för första gången besegrade en europeisk, efter några år av italiensk ockupation. Även tidsräkningen är speciell då man använder sig av den julianska kalendern som är åtta år efter den gregorianska (västerländska).
Jag frågade en gång en man på bussen vilket år det var, dels för att det var mycket underhållande att få känna sig som huvudpersonen i en dålig scifi-rulle som reser bakåt i tiden, men också för att nyåret infaller i september och jag faktiskt inte var hundra på om det hade varit eller precis blivit år 2006. Ett år har tretton månader, tolv med trettio dagar & en med fem, och klockan räknar antalet timmar efter soluppgång. Sju på morgon heter klockan ett och säger man fyra betyder det tio, men hela grejen är faktiskt inte lika förvirrande som det kanske verkar...
Om ett par timmar lämnar vi Etiopien, detta land så bergigt att man får lock för öronen av att åka buss, inte för att resa vidare utan för att återvända till Sverige. Hemkomsten känns framförallt obegriplig men annars kluven. Hjärnan som är fullproppad av intryck pustar ut lite men hjärtat snyftar. Etiopien är fantastiskt, jag längtar redan tillbaka.
en lördag med dödstema
I lördags besökte vi den svenska och legendariske flygaren von Rosens grav (och påmindes för sjuttioelfte gången att en destination i Addis, denna officiellt 3- men mer realistiskt räknat 9-miljonersstad, aldrig är lika lättorienterad i verkligheten som på kartan) och traskade sedan vidare till Red Terror Museum för att lära oss mer om kejsaren Haile Selassies fall och 80-talets fascistregim. I ett rum var väggarna täckta av fotografier, ett annat hade skallar och skelett uppstaplade från golv till tak. Guiden berättade detaljrikt om olika tortyrmetoder som utövades flitigt på motståndsrörelsens medlemmar (inklusive han själv) samt om mordet på sin egen bror och någonstans där gick det inte längre att hålla tillbaka tårarna. Precis som i Sydafrika kändes det märkligt att en sådan brutalitet ägde rum så pass nyligen, medan Sverige haft fred i över tvåhundra år.
Söndagen var inte särskilt livssprudlande den heller, men genomsyrades snarare av besvikelse. Jag blev magsjuk (gissningsvis efter gårdagens finrestaurang där självaste -inte för att man är rojalist, men- kronprinsessan af Sweden har käkat) och vi var tvungna att ställa in adventsifikan hos Christina som jobbar på svenska ambassaden. Pepparkakor och glögg verkar annars vara en bristvara i Etiopien så vi får helt enkelt vänta med julstämningen tills vi kommer hem, det är ju trots allt bara tre dagar kvar...
