I lördags besökte vi den svenska och legendariske flygaren von Rosens grav (och påmindes för sjuttioelfte gången att en destination i Addis, denna officiellt 3- men mer realistiskt räknat 9-miljonersstad, aldrig är lika lättorienterad i verkligheten som på kartan) och traskade sedan vidare till Red Terror Museum för att lära oss mer om kejsaren Haile Selassies fall och 80-talets fascistregim. I ett rum var väggarna täckta av fotografier, ett annat hade skallar och skelett uppstaplade från golv till tak. Guiden berättade detaljrikt om olika tortyrmetoder som utövades flitigt på motståndsrörelsens medlemmar (inklusive han själv) samt om mordet på sin egen bror och någonstans där gick det inte längre att hålla tillbaka tårarna. Precis som i Sydafrika kändes det märkligt att en sådan brutalitet ägde rum så pass nyligen, medan Sverige haft fred i över tvåhundra år.

 

Söndagen var inte särskilt livssprudlande den heller, men genomsyrades snarare av besvikelse. Jag blev magsjuk (gissningsvis efter gårdagens finrestaurang där självaste -inte för att man är rojalist, men- kronprinsessan af Sweden har käkat) och vi var tvungna att ställa in adventsifikan hos Christina som jobbar på svenska ambassaden. Pepparkakor och glögg verkar annars vara en bristvara i Etiopien så vi får helt enkelt vänta med julstämningen tills vi kommer hem, det är ju trots allt bara tre dagar kvar...

 

Vi har nu klarat av sex av våra tio veckor på Afrikas horn utan några större bekymmer, allt har gått förvånansvärt smidigt och jag börjar redan bli ledsen över att vi "snart" ska åka hem -har ju trots allt sett mer av Etiopien än mitt eget hemland. Det är underbart att ha varit här så pass länge att man nästan hade känt sig som en habesha (etiopier) om det inte vore för att folk kallar en faranji (utlänning) dagarna i ända. De röda strecken på kartan har vi flugit och de gula åkt buss, de gröna är vår inplanerade resrutt för de fyra kommande veckorna. I Somaliland (Somalia på kartan för att det ännu inte blivit erkänt som ett självständigt land) blir det poliseskort och äventyr, i Djibouti snorkling och semester. Looking forward!

I Omo Valley besökte vi en liten bergsby där stammen Mursi bor och ärligt talat var det fullständigt fruktansvärt. Att ha hoppats på ett kulturellt möte var naivt, det fanns inget intresse för kommunikation och jag inser nu i efterhand att det verkligen inte kommer något gott alls utav den sortens turism som enbart handlar om pengar. Precis som alla andra stammar i Omo måste man betala för att få fotografera och bilden ovan är faktiskt den enda jag tog, inte av snålhet utan på grund av problematiken kring att värdera människor utifrån deras utseende. Den traditionella utsmyckningen är ofta starkt kopplad till identitet och att inte vilja fota någon är därför en fet förolämpning, att peka ut en person bland trettio som alla bad om att bli fotograferade är nog bland det mest omoraliska jag någonsin gjort. 

 

Var mentalt illamående i tio minuter sedan var vi tvugna att dra igen efter att ha gett dem en etiopisk månadshyra per person för besöket. Fantasisummor med tanke på att de är jägare som lever bland lejon och att det tar fyra dagar att gå till närmsta marknad, men Mursi har dödat turister för mindre så vem är man att käfta emot liksom. Det var visserligen spännande att uppleva vilka extremt olika liv vi lever, men att åka långa sträckor för att besöka byar utan något annat syfte än att titta på människorna som bor där kommer jag aldrig att göra igen. Att kolla in de livliga marknaderna är desto trevligare...

We are alive and we are well, rakade bara hamna pa ett hotell med falsk marknadsforing (varken internet eller varmvatten, ofta inget vatten alls for den delen) i Jimma, en extremt dammig grusvagsstad 8 timmar vaster om Addis. Dar unnade vi oss en heldags superchill med farsk mangojuice vid poolen och kande for forsta gangen pa en manad att vi verkligen har semester, gott! Nu har vi dragit soderut och befinner oss for tillfalligt i Arba Minch pa det vackraste hotell jag nagonsin sett, vi sover i en rund bungalow nagra meter framfor ett stup med utsikt over tva stora sjoar belagna pa varsin sida om ett stort berg som kallas the bridge of God. Det ar sa fruktansvart fint att jag hade kunnat sitta har och glo i flera veckor utan att kanna av nagon tristess, men vi har ju lite annat att gora. Vi ska bland annat besoka de olika stammarna i Omo Valley (men gora allt i var makt for att undvika att det blir nagot slags human safari av det hela, vilket bara ar avskyvart).

Maten brukar smaka lite som en axelryckning -varken gott eller äckligt, den inhemska är ofta för stark och den västerländska smaklös. Det mest traditionella är injera (en brunbeige, kall, syrlig och fluffig version av pannkaka som 90% av turisterna försöker undvika att äta efter bara en vecka i Etiopien. Misstänker att Rasmus är en av dem men jag tycker fortfarande att det är helt okej, om inte annat så dämpar syrligheten grytornas överdos av chili) och den äts varje dag, hela tiden, till allt. Jag frågade en gång vad som serverades till en viss rätt och blev genast upplyst av en man med förnöjt leende att allt serveras med injera. Tyckte att han var en riktig skojare men insåg att han talat sanning när han minuten därpå fick in spaghetti & köttfärssås -uppslevat på en injera. En annan rolig rätt är firfir, som består av... *trumvirvel*... små bitar injera på en injera! Otroligt fascinerande.

 

Dessa enorma mängder injera gör dock att det ofta råder stor förvirring när vi försöker beställa shiro (favoritgrytan gjord på kikärtspulver) med bröd istället för injera. Det går liksom inte, man kan upprepa ordet nej i all oändlighet och gestikulera med hela kroppen att man inte vill ha någon injera, och sedan få det ändå. Det verkar vara lite som att vilja beställa köttfärssås utan spaghetti, folk tror man är rent dum i huvudet. Men kanske hellre det än att äta injera tre gånger om dagen.

Fyrtio minuters skumpig grusväg öster om Bahir Dar ligger Blue Nile Falls, som med sina 40 gånger 400 meter är Afrikas andra största vattenfall efter Victoriafallen. Där fick vi ännu en gång uppleva storslagen natur, men också några jobbigt gråa sidor av turismens konsekvenser. Desperationen & ojämlikheten, barnen som upprepar sina engelska försäljningsfraser utan paus likt ett inövat mantra och de allra minsta som lärt sig säga nophotomoney innan de lärt sig att gå.

 

Får ibland en släng dåligt samvete över att man som tjugoåring har möjligheter som för 98% av människorna jag möter här förblir drömmar även efter ett helt livs hårt arbete, bara genom att ha råkat födas i en annan del av världen. Jag är lite förvånad men väldigt glad över att världens orättvisor inte verkar göra dem särskillt ont, när bara åsynen av oss hade kunnat sticka i ögonen är alla istället otroligt välkomnande och gästvänliga. Och bland de många souvenirförsäljarna vid Blue Nile Falls hade jag och en ung kille ett riktigt gott snack som kändes hoppfullt, för hur kan man förbättra världen om inte genom kommunikation, utbyte av kunskap & erfarenheter -ett försök till ömsesidig förståelse?

Kanske är det en för liten (eller snarare för afrikansk) nyhet för att ni ska ha hört talas om den i Sverige, men för tre dagar sedan exploderade en bomb i Addis Abeba. Vi fick reda på det först idag och har såklart inte märkt av någonting, däremot varnar man för ytterligare två explosioner och vi kommer att åka till Addis imorgon. Jag har hela tiden tänkt att det är tryggt att befinna sig i en huvudstad där allt är lättillgängligt och bekvämt till skillnad från landsbyggden, men å andra sidan: om det händer något så händer det i huvudstaden. Därför kommer vi att göra vår vistelse kort, undvika stora folksamlingar och dra vidare till Jima så fort vi kan. Jag vet inte om det är bra att informera eller dumt att oroa, men nu vet ni i alla fall hur läget är. Vi har kontakt med svenska ambassaden och allt kommer att gå bra så snälla, don't worry!

 

Läs mer här (men glöm inte att verkligheten ofta framställs som mycket värre än vad den egentligen är).

Jahapp, då befinner vi oss på den så kallade rivieran. Typ alla vi träffat har malt på i oändlighet om hur mycket de älskar Bahir Dar och ja, palmer är ju fint men efter att ha föreställt mig uteserveringar á la Greece kändes det hela ganska... fult. Vattnet i Lake Tana är av en mystisk nyans av brunt och staden är väl lite som vilken annan etiopisk stad som helst. Är alltså inte superlyrisk men trivs såklart bra ändå! Igår svidade vi om till finskjorta och långklänning, gick till stans finaste restaurang och åt så fruktansvärt god mat att jag dregglar lite bara av att tänka på det. Aldrig förr har en klyftpotatis smakat så ljuvligt, och kladdkakan! Jösses. Att det lyxigaste av det lyxiga inte kostade mer än 60 spänn kändes dock lite absurt.

Idag lät vi oss färdas på en motorbåt så slö att det gissningsvis gått fortare att paddla en papyrusbåt, för att besöka fem kloster som ligger runt om Lake Tana. Ett av dem var så pass heligt att man helt enkelt inte såg något annat alternativ än kvinnoförbud. A man's gotta do what a man's gotta do liksom, och utflyktens höjdpunkt var ändå aporna.

 

Har nu landat i Gonder! Vi hade planerat att ta bussen men det var ett litet mission impossible och en privatbil kostade lika mycket (lite) som att flyga, vilket tog 40 min istället för tio timmar. En enkel prioritering men att flyga inrikes tre gånger på en vecka känns lite väl miljöbovsaktigt så lovar moder natur att ta landvägen nästa gång.

 

Gonder är ännu en stad av tuctucs men en desto ruffigare sådan, mycket sopor och plåtskjul. Lonely planet skrev att det legendariska Gonder och den närliggande nationalparken Simien Mountains är ett perfect marriage of history and beauty, men efter en dag i stan hoppas jag innerligt att det är ett sådant förhållande där den ena parten är sjukt mycket snyggare och roligare än den andra. Vi ska nämligen spendera de tre kommande dagarna uppe i bergen! Trekka, spana på babianflockar, sova på lodger och allt sånt dära. Funderade på att köpa mat, hyra guide och åsnor på egen hand då det är beydligt billigare, men vi kommer istället att dra med en grupp där allt är organiserat & fixat in i minsta detalj -skönt! Är dock en liten smula nervig över att nätternas minusgrader kommer att omöjliggöra välbehövlig sömn, att jag då inte kommer orka vandra sju timmar om dagen och sinka hela gruppen. Hade varit så hemskt. I värsta fall får jag väl överbelasta en åsna eller snylta på kockens bil. Hur det går med det hela får ni veta om tre dagar...