vänner och ovänner i arba minch
Arba Minch är en stad uppdelad i två (och ett tre kilometers ingenmansland) men vi har som jag skrev tidigare dissat dem båda för att bo en bit utanför i en bambuhydda med paradisutsikt. Vi vaknar av fågelkvitter (med det menar jag de gigantiska kråkornas hesa bröl) och bor granne med ett gäng getter som gärna joinar oss vid frukostbordet och pratar konstant, deras läten låter som ett förtvivlat barns protestskrik och är mycket underhållande. Etiopien har mycket skoj att erbjuda men getterna är definitivt bland det bästa! Hade det inte varit för att jag som inbiten spindelhatare tvingats dela boende med en spindel så abnormt fet att den hör hemma på ett zoo har vår vistelse i här varit superbra, i staden där hälften av invånarna verkar vara guider. Men nu har vi haft ett par dagar på oss att sålla bort bedrägarna och hittat en riktigt chill guide, är med andra ord redo för Omo Valley and its tribes! Tillbaka om tre dagar.
livstecken
We are alive and we are well, rakade bara hamna pa ett hotell med falsk marknadsforing (varken internet eller varmvatten, ofta inget vatten alls for den delen) i Jimma, en extremt dammig grusvagsstad 8 timmar vaster om Addis. Dar unnade vi oss en heldags superchill med farsk mangojuice vid poolen och kande for forsta gangen pa en manad att vi verkligen har semester, gott! Nu har vi dragit soderut och befinner oss for tillfalligt i Arba Minch pa det vackraste hotell jag nagonsin sett, vi sover i en rund bungalow nagra meter framfor ett stup med utsikt over tva stora sjoar belagna pa varsin sida om ett stort berg som kallas the bridge of God. Det ar sa fruktansvart fint att jag hade kunnat sitta har och glo i flera veckor utan att kanna av nagon tristess, men vi har ju lite annat att gora. Vi ska bland annat besoka de olika stammarna i Omo Valley (men gora allt i var makt for att undvika att det blir nagot slags human safari av det hela, vilket bara ar avskyvart).
ethiopian cuisine = injera
Maten brukar smaka lite som en axelryckning -varken gott eller äckligt, den inhemska är ofta för stark och den västerländska smaklös. Det mest traditionella är injera (en brunbeige, kall, syrlig och fluffig version av pannkaka som 90% av turisterna försöker undvika att äta efter bara en vecka i Etiopien. Misstänker att Rasmus är en av dem men jag tycker fortfarande att det är helt okej, om inte annat så dämpar syrligheten grytornas överdos av chili) och den äts varje dag, hela tiden, till allt. Jag frågade en gång vad som serverades till en viss rätt och blev genast upplyst av en man med förnöjt leende att allt serveras med injera. Tyckte att han var en riktig skojare men insåg att han talat sanning när han minuten därpå fick in spaghetti & köttfärssås -uppslevat på en injera. En annan rolig rätt är firfir, som består av... *trumvirvel*... små bitar injera på en injera! Otroligt fascinerande.
Dessa enorma mängder injera gör dock att det ofta råder stor förvirring när vi försöker beställa shiro (favoritgrytan gjord på kikärtspulver) med bröd istället för injera. Det går liksom inte, man kan upprepa ordet nej i all oändlighet och gestikulera med hela kroppen att man inte vill ha någon injera, och sedan få det ändå. Det verkar vara lite som att vilja beställa köttfärssås utan spaghetti, folk tror man är rent dum i huvudet. Men kanske hellre det än att äta injera tre gånger om dagen.
reflektioner vid blue nile falls
Fyrtio minuters skumpig grusväg öster om Bahir Dar ligger Blue Nile Falls, som med sina 40 gånger 400 meter är Afrikas andra största vattenfall efter Victoriafallen. Där fick vi ännu en gång uppleva storslagen natur, men också några jobbigt gråa sidor av turismens konsekvenser. Desperationen & ojämlikheten, barnen som upprepar sina engelska försäljningsfraser utan paus likt ett inövat mantra och de allra minsta som lärt sig säga nophotomoney innan de lärt sig att gå.
Får ibland en släng dåligt samvete över att man som tjugoåring har möjligheter som för 98% av människorna jag möter här förblir drömmar även efter ett helt livs hårt arbete, bara genom att ha råkat födas i en annan del av världen. Jag är lite förvånad men väldigt glad över att världens orättvisor inte verkar göra dem särskillt ont, när bara åsynen av oss hade kunnat sticka i ögonen är alla istället otroligt välkomnande och gästvänliga. Och bland de många souvenirförsäljarna vid Blue Nile Falls hade jag och en ung kille ett riktigt gott snack som kändes hoppfullt, för hur kan man förbättra världen om inte genom kommunikation, utbyte av kunskap & erfarenheter -ett försök till ömsesidig förståelse?
home sweet home (typ)
Efter tolv timmars buss kom vi igår fram till Addis Abeba (den som tycker att det lät hemskt misstar sig: sätena var sköna, vi fick gratis vatten samt en slags kaka som smakade kartong -mycket graciösare än så blir det nämligen inte för en simpel backpackare) och jag hade tänkt mig att det skulle kännas lite som att komma hem då vi inte behöver börja om på noll med lokaliseringen, men hade tydligen förträngt hur förbaskat stor stadskärnan är. Trots det fortsätter vi med att bojkotta taxis då det tar deso mer energi att förhandla fram ett vettigt pris än att gå en mil eller två -även som förkyld & ynklig.
Idag besökte vi ett zoo som var totalt avskyvärt och sedan universitetet där vi träffade min exlärare och stora förebild Göran Göranssons gamle vän Yeraswork som studerade i Lund på 70-talet. Malva? That's a name I didn't hear at the nightclubs, everybody was called Ulla and Mona! sa han med ett nostalgiskt skratt och berättade sedan om sina fyra år i ett etiopiskt fängelse som fysiskt var brutalt men i övrigt lärorikt då samtliga fångar var högutbildade. Ett väldigt intressant och trevligt möte. Addis verkar förresten vara bombfritt, jag antar att det bara är när man är långt borta som rädslan smyger sig på, väl på plats inser man hur mikroskopiskt liten risken är att det skulle hända oss något.
en dålig nyhet
Kanske är det en för liten (eller snarare för afrikansk) nyhet för att ni ska ha hört talas om den i Sverige, men för tre dagar sedan exploderade en bomb i Addis Abeba. Vi fick reda på det först idag och har såklart inte märkt av någonting, däremot varnar man för ytterligare två explosioner och vi kommer att åka till Addis imorgon. Jag har hela tiden tänkt att det är tryggt att befinna sig i en huvudstad där allt är lättillgängligt och bekvämt till skillnad från landsbyggden, men å andra sidan: om det händer något så händer det i huvudstaden. Därför kommer vi att göra vår vistelse kort, undvika stora folksamlingar och dra vidare till Jima så fort vi kan. Jag vet inte om det är bra att informera eller dumt att oroa, men nu vet ni i alla fall hur läget är. Vi har kontakt med svenska ambassaden och allt kommer att gå bra så snälla, don't worry!
Läs mer här (men glöm inte att verkligheten ofta framställs som mycket värre än vad den egentligen är).
båtutflykt och kvinnoförbud
Jahapp, då befinner vi oss på den så kallade rivieran. Typ alla vi träffat har malt på i oändlighet om hur mycket de älskar Bahir Dar och ja, palmer är ju fint men efter att ha föreställt mig uteserveringar á la Greece kändes det hela ganska... fult. Vattnet i Lake Tana är av en mystisk nyans av brunt och staden är väl lite som vilken annan etiopisk stad som helst. Är alltså inte superlyrisk men trivs såklart bra ändå! Igår svidade vi om till finskjorta och långklänning, gick till stans finaste restaurang och åt så fruktansvärt god mat att jag dregglar lite bara av att tänka på det. Aldrig förr har en klyftpotatis smakat så ljuvligt, och kladdkakan! Jösses. Att det lyxigaste av det lyxiga inte kostade mer än 60 spänn kändes dock lite absurt.
Idag lät vi oss färdas på en motorbåt så slö att det gissningsvis gått fortare att paddla en papyrusbåt, för att besöka fem kloster som ligger runt om Lake Tana. Ett av dem var så pass heligt att man helt enkelt inte såg något annat alternativ än kvinnoförbud. A man's gotta do what a man's gotta do liksom, och utflyktens höjdpunkt var ändå aporna.
en vision om total jämställdhet
Halvvägs till Bahir Dar tog vi en liten avstickare till byn Awra Amba där vi i fyra dagar typ livnärde oss på vitt bröd (gick till affären och frågade efter bananer, fick tuggumi med banansmak) och försökte sova i en säng gjord av lera och halm (i fråga om bekvämlighet: tänk stengolv). Extremt primitivt men fint och fräscht. Med avsaknad av både internet och telefon njöt vi av landsbygdens lugn genom att promenixa i kohagar, doppa fötterna i bäcken och vika pappersflygplan med barnen.
Awra Amba grundades för 40 år sedan, består idag av 140 hushåll och är känt för sin unika vision om total jämställhet, men jag vet inte riktigt vad jag kan säga om den saken. Har i princip bara iaktagelser att komma med då deras engelska var begränsad och vår amharinja nästintill obefintlig, men något kändes inte helt rätt även om jag inte kan sätta fingret på vad. Kanske att det stod skrivet stort på väggen att det finns tre olika sorters människor (great, average, lesser) samtidigt som man förespråkar allas lika värde, att utbildning är en topprioritering medans high school läraren själv inte kunde skriva eller att byns grundare kändes sådära överdrivet sympatisk och övertygande som jag kan tänka mig att en sektledare gör. Å andra sidan är det väl ytterst sällan en verklighet är lika rosaskimrande som dess teori, och i Awra Amba finns det utan tvekan ett stort engagemang och många goda tankar -mer än vad många andra ställen här i världen lyckats med.
a green version of grand canyon
Vår tredagarshike i Simien Mountains var fantastisk! Gick drygt fem mil tillsammans med två spanjorer, en australienare, en guide och en scout med gevär (just in case). Härligt att uppleva hur fort I've got your back-mentaliteten kan infinna sig med totalt okända människor. Andra höjdpunkter var såklart de storslagna utsikterna, de stora flockarna tama gelada baboons och kaffeceremonin i en liten by långt långt borta från all civilisation. Häftigt att träffa människor man förmodligen inte har en enda sak gemensamt med förutom att tillfälligt befinna sig på samma plats.
Efter hiken har vi haft två relaxing dagar i Gonder och imorgon bär det av till Bahir Dar, Etiopiens riviera!
a perfect marriage of history and beauty
Har nu landat i Gonder! Vi hade planerat att ta bussen men det var ett litet mission impossible och en privatbil kostade lika mycket (lite) som att flyga, vilket tog 40 min istället för tio timmar. En enkel prioritering men att flyga inrikes tre gånger på en vecka känns lite väl miljöbovsaktigt så lovar moder natur att ta landvägen nästa gång.
Gonder är ännu en stad av tuctucs men en desto ruffigare sådan, mycket sopor och plåtskjul. Lonely planet skrev att det legendariska Gonder och den närliggande nationalparken Simien Mountains är ett perfect marriage of history and beauty, men efter en dag i stan hoppas jag innerligt att det är ett sådant förhållande där den ena parten är sjukt mycket snyggare och roligare än den andra. Vi ska nämligen spendera de tre kommande dagarna uppe i bergen! Trekka, spana på babianflockar, sova på lodger och allt sånt dära. Funderade på att köpa mat, hyra guide och åsnor på egen hand då det är beydligt billigare, men vi kommer istället att dra med en grupp där allt är organiserat & fixat in i minsta detalj -skönt! Är dock en liten smula nervig över att nätternas minusgrader kommer att omöjliggöra välbehövlig sömn, att jag då inte kommer orka vandra sju timmar om dagen och sinka hela gruppen. Hade varit så hemskt. I värsta fall får jag väl överbelasta en åsna eller snylta på kockens bil. Hur det går med det hela får ni veta om tre dagar...
"this is our culture -hospitality"
Ett gäng goa killar som tog med oss upp på berget häromdagen. Vid utflykter kan man antingen leta upp en vettig och säker väg på egen hand, eller gå tillsammans med andra som känner till samtliga shortcuts. Det senare är såklart är ett roligare alternativ även om det oftast innebär barfotaklättring uppför hala klippor eller sliding nerför hala grusstigar bland hönor och kaktusar, vägar som för lokalbefolkningen är lika exotiska som Ystads gågata är för mig.
ancient aksum
Har nu sagt farväl till både Addis Abebas kackerlackor och Lalibelas loppor. Kanske kan man säga att all kärlek är bra kärlek men jag önskar faktiskt att krypen kunde låta mig vara ett tag, hela kroppen kliar och då Rasmus inte fått ett enda bett känner jag mig nästan lika lyckligt lottad som i Kairo då jag fick cirkus 50 myggbett om natten och en rumskompis sa "jag tror jag hörde en mygga inatt". Känner spontant att det är jag som borde ta malariaproflylax istället för Rasmus, men än så länge har vi inte sett några myggisar så kommer nog att överleva även det.
Well. Då har vi alltså landat i Aksum, civilisationens vagga. Tog typ en halvtimma att flyga hit från Lalibela och är Etiopiens nordligaste stad, vi såg nästan gränsen till Eritrea tidigare idag när vi tog en guidad tur till kung Kalebs palats uppe i bergen. Historia har aldrig varit my cup of tea men det är otroligt häftigt att besöka ställen innan de turistbombats, att få komma nära och lägga näven på flera tusen år gamla sevärdheter som inom ett decenium antagligen kommer att vara bakom murar och staket. Aksum är dock mer än obelisker och gamla gravar, en riktigt nice stad som har både tuctucs (en liten touch of India!) cykeluthyrning och kameler som lunkar gatorna fram.
Bor nu på Africa Hotel som kostar 65 spänn natten -för oss båda!
