Ris, ris, ris och ris. Lite pasta och lite ägg. Det är ungefär så pass äventyrliga vi har varit med maten i Somaliland så kan ju inte direkt påstå att jag är någon expert på ämnet. Innan vi blev dåliga åt vi dock en kamelstek som var riktigt smarrig och en kycklingkebab, men den lagade en kille från Yemen så det kanske inte räknas. Läskflaskorna är små och knubbiga, butikerna välsorterade. De har ofta märken man känner igen, vi brukar unna oss både Pringles och Snickers, men såklart också totalt okända och exotiska grejor. För Somalilanderna själva verkar kryddad pasta vara poppis men det mest traditionella är antagligen loxox, en pannkaksliknande historia snarlik Etiopiens älskade injera.

 

Efter åtta nätter i Hargeisa var vi skyldiga hotellet en miljon niohundra nittiofem tusen Somaliland Shilling men för att göra livet lite enklare för oss betalade vi istället summan i amerikanska dollar, som accepteras även hos fruktförsäljaren på gatan. Trots det verkar den egna valutan användas desto mer, folk har fickorna fulla av feta sedelbuntar och på stan ligger pengarna uppstaplade i enorma högar. En tidsfråga, skulle jag gissa. Har som sagt inte kunnat utforska detta land så mycket som jag hade velat men man har ju noterat en hel del ändå, om inte annat så från hotellrummets fönster. Inflationen är givetvis en sak, en annan att man kör på vägens högra sida trots att även bilen är högerstyrd. Detta känns helsjukt, i länder med vänstertrafik kan man åtminstone känna sig lugn med att de då också har ratten på "fel" sida.

 

Vi har sett fram emot det lilla landet Djibouti väldigt, väldigt länge och var imorse så ivriga att komma iväg att vi inte ens dubbelkollade datumet på biljetten. När vi på flygplatsen fick höra att det inte fanns några flights idag var första tanken "yep, this is Africa..." men sedan var det ju bara att erkänna vår stupidity och skratta. Gör ett nytt försök imorgon...

 

Gränsen mellan Etiopien och Somaliland var en extremt lerig plats där både människor, åsnor och bilar slirade omkring i en salig röra. Taxiresan till Somalilands huvudstad Hargeisa var på grund av leran skrattretande långsam, det kändes stundvis som att åka en väldigt, väldigt långsam barnkarusell när man råkat bli lite, lite för gammal. Sträckan tog dubbelt så lång tid som beräknat och under de totalt tolv timmarna hade vi varken mat (så orutinerat!) eller tillgång till toalett. Tjoho!

 

Vi har varken sett eller gjort särskilt mycket under våra fyra dagar i Hargeisa då vi båda varit och fortfarande är sjuka. Även efter sjukhusbesök vet vi inte om det är en ofarlig magsjuka eller något slags virus vi råkat ut för, sjukhuset hade inte resurser nog att ta tester (världens orättvisor gör sig påminda ännu en gång) så vi knaprar antibiotika på vinst eller förlust. Hargeisa är en stad vars vägar består av sand och sopor, men som ur många andra perspektiv känns både rikare och modernare än Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Människorna är trevliga, alla som får höra att vi kommer från Sverige lyser upp med hela ansiktet och korsar fingrarna för att förtydliggöra hur otroligt tight våra länders relation är. Funderar lite på ordet ömsesidighet, undrar hur många svenskar som någon gång sagt "You're from Somaliland? Oooh that's very good, we are like brothers!", men ler tillbaka och hälsar att de är väldigt, väldigt välkomna till Sverige.

Imorgon bussar vi vidare till Harar efter en vecka i Addis Ababa. Vi har hängt lite på Merkato (Afrikas största marknad) men mest irrat omkring likt vesslor för att hinna med alla bank- och ambassadsärenden inför resan till Somaliland, vilket inte har varit det lättaste. Hade man varit den som rättat sig efter tecken från den allsmäktige hade vi ställt in det hela för länge sedan, men vi råkar ju vara sånna som inte tycker om att ge upp så efter många vändor har vi till vår stora glädje faktiskt lyckats skaffa visum till Somaliland!

 

Att Somaliland är ett land som officiellt inte existerar blev tydligt då vi försökte hitta ambassaden och alla vi frågade antingen hänvisade oss till Somalias ambassad eller fick ett ansiktsuttryck som förmedlade: Somaliland, vad fan är det för något? Hamnade rätt till slut tack vare en hjälpsam man och en random skylt med en glasskiosk som riktmärke (Addis är en gigantisk stad utan gatunamn och nummer, riktmärken är ens enda chans) och blev mäkta förvånade över att stället såg ut som en harmonisk villa och inte hade en enda beväpnad vakt, sjukt ovanligt! Att de lät mig fixa visum till Rasmus som låg magsjuk på hotellet är också en sak jag har svårt att tro att något annat lands ambassad hade gått med på. Känns bra detta!