Bilderna är från Woshi, en liten by i sydvästra Etiopien som vi för ett par veckor sedan besökte utan att egentligen ha någon aning om vad vi hade framför oss. Vi hade med oss mat men insåg såklart att en by som inte ens är en prick på kartan med all säkerhet inte heller har något hotell, vilket förde tankarna till ett av mina favoritcitat: "So you're putting yourself into the mercy of strangers? Perhaps that's what the world needs, a little less sense and a bit more faith" (The Unlikely Pilgrimage of Harold Fry, Rachel Joyce). Woshi hade troligtvis inte haft gäster på sju år så halva byn stormade fram till oss innan vi hunnit hoppa ur minibussen och efter fem minuters snack blev vi erbjudna både mat och sovplats (stengolv).

 

Vi stannade dock inte längre än en dag då stämningen ofta blev ganska awkward, och jag har sedan dess funderat på om den självklara gästvänligheten är lika genuin som jag först trott eller om det i grund och botten faktiskt handlar om att många här är i behov av pengar, och om motsatsen är orsaken till varför de flesta svenskar inte hade släpat hem en främling hur som helst. Det är så frustrerande att ens yttre bär på så mycket som man inte riktigt kan påverka, både på gott och ont. I Arba Minch hängde vi med en kille som kändes supernice tills den morgon han lämnade av oss på bussen till Addis och sedan stack iväg med Rasmus jacka. Han åkte visserligen också 40 mil för att lämna tillbaka den, but still. Som tur är blir vi då och då påminda om att saker och ting nog inte handlar om att vi är förhållandevis rika turister, utan att den generella inställningen här är att man delar med sig av det man har. We ethiopians share everything exept for girlfriends som en lustigkurre uttryckte sig häromdagen, och då känns det hela lite bättre.