Maten brukar smaka lite som en axelryckning -varken gott eller äckligt, den inhemska är ofta för stark och den västerländska smaklös. Det mest traditionella är injera (en brunbeige, kall, syrlig och fluffig version av pannkaka som 90% av turisterna försöker undvika att äta efter bara en vecka i Etiopien. Misstänker att Rasmus är en av dem men jag tycker fortfarande att det är helt okej, om inte annat så dämpar syrligheten grytornas överdos av chili) och den äts varje dag, hela tiden, till allt. Jag frågade en gång vad som serverades till en viss rätt och blev genast upplyst av en man med förnöjt leende att allt serveras med injera. Tyckte att han var en riktig skojare men insåg att han talat sanning när han minuten därpå fick in spaghetti & köttfärssås -uppslevat på en injera. En annan rolig rätt är firfir, som består av... *trumvirvel*... små bitar injera på en injera! Otroligt fascinerande.

 

Dessa enorma mängder injera gör dock att det ofta råder stor förvirring när vi försöker beställa shiro (favoritgrytan gjord på kikärtspulver) med bröd istället för injera. Det går liksom inte, man kan upprepa ordet nej i all oändlighet och gestikulera med hela kroppen att man inte vill ha någon injera, och sedan få det ändå. Det verkar vara lite som att vilja beställa köttfärssås utan spaghetti, folk tror man är rent dum i huvudet. Men kanske hellre det än att äta injera tre gånger om dagen.