Fyrtio minuters skumpig grusväg öster om Bahir Dar ligger Blue Nile Falls, som med sina 40 gånger 400 meter är Afrikas andra största vattenfall efter Victoriafallen. Där fick vi ännu en gång uppleva storslagen natur, men också några jobbigt gråa sidor av turismens konsekvenser. Desperationen & ojämlikheten, barnen som upprepar sina engelska försäljningsfraser utan paus likt ett inövat mantra och de allra minsta som lärt sig säga nophotomoney innan de lärt sig att gå.

 

Får ibland en släng dåligt samvete över att man som tjugoåring har möjligheter som för 98% av människorna jag möter här förblir drömmar även efter ett helt livs hårt arbete, bara genom att ha råkat födas i en annan del av världen. Jag är lite förvånad men väldigt glad över att världens orättvisor inte verkar göra dem särskillt ont, när bara åsynen av oss hade kunnat sticka i ögonen är alla istället otroligt välkomnande och gästvänliga. Och bland de många souvenirförsäljarna vid Blue Nile Falls hade jag och en ung kille ett riktigt gott snack som kändes hoppfullt, för hur kan man förbättra världen om inte genom kommunikation, utbyte av kunskap & erfarenheter -ett försök till ömsesidig förståelse?